Det finns inga liftare längre, sägs det. Men jag finns. Liftandet är min mission: det är miljövänligt och gratis, det ger kunskaper och kontakter och framför allt ger det mig tillit till mänskligheten.
Jag har under årens lopp liftat över en stor del av Europa och skrivit en hel del artiklar om liftande – dem kan du hitta under Texter-Reportage och Texter-Essäer. Här under #Liftarmissionen har jag samlat små reseberättelser och andra tankar från senare år.
Västberga-Örebro den 4 november 2015
I måndags liftade jag från Stockholm till Örebro. Den första liften med en brödbilsförare från Södertälje som längtade hem till sin hund, den andra med en datainstallatör från Karlstad som körde en stor Cheva och var arg på USA. Men däremellan åkte jag med en ung pizzeriaägare från Eskilstuna som hade kurdisk bakgrund. Han kom från den lilla staden Nusaybin alldeles vid den syriska gränsen. I det turkiska valet i söndags hade han inte röstat, men han var glad att AKP hade vunnit stort och att Erdogan blir kvar president – han har ju gjort både turkar och kurder rikare. Men han sätter journalister i fängelse, sa jag. Det gör inget, han kanske kan bli som Putin, då får världen respekt för oss, svarade min chaufför glatt.
Man kan tro att när folk blir rikare borde de ha råd att lyfta blicken och bry sig om annat än pengar, till exempel demokrati.
Västberga-Örebro den 19 mars 2016
Liftade min vanliga sträcka Stockholm-Örebro igår. Hård vind, spröd eftermiddagssol. Från Västberga fick jag en livsberättelse om alkoholism, självmordsförsök, fattigdom och vändpunkter, bland annat en vinst i Postkodmiljonären på 6,2 miljoner. I Mariefred fick jag åka med ett par som shoppat i en speciell inredningsbutik i Södertälje, ovanligt avancerade pappersklämmor för 25 kr styck, och i Strängnäs stannade en norskskyltad bil med två killar med albansk bakgrund. Albanien är världens misshandlade barn, menade de. Sen pratade vi om Behring Breivik hela vägen till solnedgången över shoppingfälten norr om Örebro.
Nuuks flygplats-centrala Nuuk den 26 september 2016
Det skamliga var inte att be om lift utan att köra förbi – ungefär så skriver Anne Perkins i en sentimental betraktelse över det försvunna liftandet. Fast helt försvunnet är det inte. Idag liftade jag från Nuuks flygplats in till den grönländska huvudstadens centrum.
Mission i Godmorgon världen
Lena Bejerot på Sveriges Radio har liftat minst lika mycket som jag. Vi pratade om på- och avfarter i en timme, det blev drygt sex minuter i P1-programmet Godmorgon världen.
Intervju med mig om liftande i P1
Liftandet som tillitsträning
Liftarmissionen sprider sig, nu hos Liv Strömquist i hennes och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis pod (ungefär mitt i programmet för den som inte orkar höra hela). Men horderna av människor med tummen i luften återstår ännu att se. Snart så.
Västberga-Laxne den 19 juni 2017
Liftarmissionen på ny tur. Dottern och jag fick åka med två fotbollscoacher på väg från en begravning till en träning, en ung pappa som hade shoppat klädgalgar med sin lille son och en holländare som själv förgäves hade försökt lifta i tre timmar för några dagar sedan. Och så förstås med en stadig man som inte druckit en droppe alkohol på tjugo år och som gick helt upp i sitt jobb som lanseringsansvarig för ett nytt vodkamärke.
Vi vandrade i två dagar bland lupiner och humleblomster på Sörmlandsleden, simmade med trollsländor i Marviken och liftade sen raka spåret tillbaka hela vägen till tunnelbanan i Alby med en ingenjör från Lund. Vädret är som en dröm, sa han.
Inte bara vädret.
Värmdö i juni 2017
Liftarmissionen rullar vidare. Nyligen hamnade min man på fel buss när han skulle på konferens på Värmdö. Han klev av, liftade tillbaka en bit, liftade vidare åt rätt håll och kom fram till konferensen i tid. Och nu i helgen var han i Umeå och hittade en italienare med tummen ut i Ålidhem. Tyvärr var det bara en kort lift till flygplatsen, men ändå, slutsatsen är glasklar: Män kan.
Geispolsheim- Entzheim den 23 juli 2017
Liftarmissionen på nya äventyr. Vi skulle hämta ut en hyrbil på flygplatsen i Strasbourg. Det såg ut att vara en lagom joggingtur dit från vårt hem i förorten, men efter några kilometer blev det svettigt värre och dessutom motorväg. Gendarmerna kom och kommenderade bort oss. G joggade vidare en lång omväg över majsfälten, medan jag kapitulerade för hettan och liftade. Jag var framme på ett kick, men G, med körkortet, verkade ha kommit vilse bland majsen. Efter en timme, just när biluthyrningen skulle stänga, dök han upp, skjutsad av en ung fransyska. Och nu är vi båda frankofiler.
Västberga-Läggesta den 27 augusti 2017
I veckan fick jag nobben på en artikelidé om liftande. Av säkerhetsskäl, sa redaktören. Men liftarmissionen rullar vidare.
Igår morse stod Charlotta Savander och jag vid rondellen i Västberga. När vi satte ut tummen stannade den första bilen som dök upp. En fransk akrobatiklärare i prickig hatt.
I Södertälje blev det kärvare, men sedan kom en lettisk byggjobbare. Han hade bilen full av drömmar om att flytta med fru och barn till ett vegetariskt kollektiv i Sibirien.
Charlotta och jag vandrade i två dagar och sedan hade bagaget utökats med en ny korg full med trattisar och Karl Johan. Den skörden var i klass med Tatrabergens svampmängder, intygade en polsk svärmor som vi delade baksäte med på vägen hem.
Hundratals liftar utan hot och våld är bara anekdotisk evidens för den som tror att det är farligt att lifta. Och kanske spelar mordet på Kim Wall en roll i dessa dagar. Även jag tänker efter, men bästa sättet att hedra hennes minne måste vara att fortsätta möta människor på alla sätt som står till buds.
En kvinna som stannade söder om Läggesta idag trodde att vi hade fått fel på bilen. ”Vi tar aldrig upp liftare”, sa hon lite förskräckt. Men då hade vi redan hoppat in och hon hade ändrat sig.
Risken för våld är mindre än 0,0000087 procent
Liftarmissionen vädrar morgonluft. I sin nya bok ”För den som reser är världen vacker” har Per J Andersson gjort gedigen research och räknat ut att risken att drabbas för våld i samband med liftande är mycket mindre än 0,0000087 procent. Känns bra att få det svart på vitt, även om det är precis vad jag skulle ha gissat.
Västberga-Skavsta den 16 november 2017
#Liftarmissionen rullar vidare, idag mot Valencia. Eller i ärlighetens namn mot Skavsta flygplats.
Jag önskar att jag hade kunnat ta ett tåg imorse och vara framme hos min dotter imorgon bitti, det borde vara fullt möjligt om de statliga subventionerna till flyget styrdes om till snabbtåg genom Europa. Men innan det händer får man bepansra sitt samvete för att få träffa sitt barn.
Och så får man ju lifta. Idag först med pianisten i Bo Kaspers orkester, som berättade om eftermiddagen när han skrev låten Bara för din skull, och sedan med en antroposofisk pedagog som menade att vi alla har tillgång till okända fält i kommunikationen med varandra. Och utanför vårt samtal flödade solen över de sörmländska fälten, kända och okända. 
Liftarplatser tack!
Idag noterar jag belåtet att DN:s Tindra Englund, vis av liftande, önskar sig sig något viktigt i julklapp: liftarplatser. Alltså särskilda parkeringsfickor vid påfarterna på motorvägarna där liftare och nyfikna chaufförer lättare och säkrare kan hitta varandra. Fixa det, Transportstyrelsen.
Átt lifta är inte farligt
Bilden av det farliga samhället behöver nyanseras. Erfarenheter av liftande visar att vad människor och män vill är att samtala, skriver jag här i Expressen.
Tyresta-Blåsut den 7 april 2018
#Liftarmissionen vädrar vår. Igår firade vi mannens födelsedag med en vandring i Tyresta. Strömstarar, soldis och en stund vid en eld på stranden med ryggen mot den kalla vinden. Vid Tyresta gård hade sista bussen mot stan gått, men vi fick lift med en byggjobbare från Brno som hade sin syster med pojkvän på besök och ville visa dem Stockholms vackraste platser. Samtalet i baksätet kretsade kring den tjeckiske upptäcktsresanden Miroslav Zikmund som jag intervjuade en gång – han lever tydligen, 99 år gammal. Ett rådjur skuttade över fälten och så hoppade vi av vid Blåsut.
Västberga-Bie den 26 maj 2018
#Liftarmissionen tuffar på. Idag till Bie Biennal norr om Katrineholm. Först från Västberga med en alabasterskulptris som visade mig Sveriges vackraste lada. Sedan några kilometer med en hästtjej från Malmköping till Sveriges varmaste plats, en raksträcka öster om Flen där trafiken likgiltigt brände förbi i 100. Men två killar från Syrien tvärnitade – ”in Syria: must stop!” – och skjutsade mig ända till Bie där vi samtalade om ägande med en liten men naggande god publik, Sveriges klokaste faktiskt.
Hem rullade det sämre. Efter att ha stått där som ett lördagsnöje att titta på i 45 minuter haffade jag en bil som skulle åt fel håll, till Katrineholm. Klart ingen stannar, sa föraren, Karsudden ligger ju här.
Aha. Ja, man är väl en toka på fri fot. Men nu på snabbtåget mot Stockholm.
