Foto: Andreas Lübeck
Jag bor och arbetar i ett litet radhus i mexitegel i norra änden av en skog. Ett miljonprogramshus – nummer 678 344 i ordningen, tänker jag – där jag sitter och skriver.
Detta hus ligger i Nacka strax utanför Stockholm, mittemellan Fisksätra och Saltsjöbaden. Mitt i politiken, rätt läge för en journalist.
Det är över trettio år sedan jag sålde min första frilansartikel (en intervju med fotografen Lütfi Özkök till tidningen Arbetaren) och över tjugo år sedan jag sade upp mig från nyhetsbyrån AP för att jag ville börja frilansa på heltid (och för att jag inte ville gå upp 4 a.m. för att rapportera NHL-resultat till kvällstidningarna).
Egentligen ville jag bli utrikesreporter, men den planen lade jag ner efter att ha utsatts för ett sprängattentat i irakiska Kurdistan. Istället drog jag igång frilansande på hemmaplan genom att sälja reportage och en och annan nyhet till Metro och DN. I utriket höll jag mig kvar genom att rapportera för Nationalencyklopedins årsbok. Varje höst i nästan tjugo år sammanfattade jag vad som hänt i 24 länder i Mellanöstern.
År 2001 kom min första bok, En gravad hund. Den sålde slut trots årets beigaste omslag. Jag bytte förlag till Ordfront, skrev Vill ha mer och upptäckte att man inte dör av att vara med i teve. Nästa bok, De livsviktiga, tog mig och mästerfotografen Robert Blombäck från Älvsbyn till Malmö när vi porträtterade några av Sveriges bästa lärare.
Jag skrev ytterligare tre böcker, romanen Under tiden och Var är du? och Yes! som fördjupar debatten om konsumtionssamhället. Och de sista åren på 2010-talet jobbade jag med en bok som försatte mig i researchflow. I början av 2019 kom den ut, Störningen. Adhd, pillren och det stressade samhället.
Men man kan inte alltid skriva bok. För Pedagogiska magasinet skrev jag i fem år en serie porträtt av den pedagogiska historiens färgstarkaste personligheter. Jag blev förälskad i Comenius och tänkte ut ett manus till en biopic om Maria Montessori. Fast till slut blev det en bok av de porträtten också, Pedagogikens pionjärer som kom ut hösten 2019.
Jag skriver även annat, som serien med forskarintervjuer för tidningen LÄRA Stockholm. Det har fått mig att lära mig att det finns en enda fråga som är viktigare än alla andra när man talar med professorer: Kan du konkretisera? Och så skriver jag krönikor här och var och essäer för till exempel Obs i P1 och DN Kultur. En sådan, om Pokémon Go, fick så stort genomslag att jag fick stå i SVT:s Aktuellt och säga att dataspel hotar mänskligheten genom att vara mer förföriskt än sex.
Preskriberat nu. Journalistik är, på gott och ont, ett förgänglighetens hantverk.
- Tre avsnitt av P1-programmet Filosofiska rummet där jag medverkar:
Avsnitt 3, 19 juni 2016
Avsnitt 2, 9 december 2012
Avsnitt 1, 3 juni 2007 - En intervju om liftande i P1-programmet Godmorgon världen
- En intervju med mig i Klimatpodden
- DN:s artikel om sprängattentatet i irakiska Kurdistan 1994